Återigen är kvällen här...

och natten smyger sig sakta på. Snart är det dags att lägga huvudet på kudden och falla in i sömnens värld. För en del av oss härute behöver vi sömnens läkande kraft. Jag hoppas att alla ni därute blir besökta av glädje och hopp i nattens drömmar. Själv tänker jag försöka drömma fram min prins och hoppas att han står utanför imorgon bitti. ;) Om intet annat att jag vaknar i tid och känner hur kroppen långsamt vaknar upp. Inte att klockan ringer och jag kastar min kropp ur sängen och stötter i både det ena och andra. Mina ben har den senaste tiden sett ut som barnens sommarben. Blåmärkta och ömma efter allehandas stöttar. Men det som skiljer våra ben åt är:

• Ungefär hundra år,
• Åderbråkens synlighet,
• Torr och skrovligt skinn som hänger slappt,
• Celluliter som visar gropar lika stora som kratrarna på månen,
• Spänsten,
• Lyckan som spritter i barnens ben, den har hamnat tror jag längst ut på lilltån,
• Orken att släppa runt kroppen på allehanda äventyr,
• Kärleken att få vara otäkta, den kärleken har gömt sig väl under lager av strumpor,
• Springet som rycker i benen, det rycket sitter numera i ögonlocken.
• Blåmärkenas uppkomst, barnen cyklar och slår omkull på grund av iver, lycka och tävlan. Mina kommer av rangling in i bordskanter, sänggavel m.m för att kroppen ännu inte har fattat. Dags att kliva upp!

Tänk att få ha barnens känsla av lycka att vakna till en ny dag med nya äventyr. Den är saknad och jag försöker leta upp den igen. Men den finns djupt begraven i min kropp någonstans. Kanske kommer den fram nu när världen börjar tina upp runt omkring mig. Kanske kan jag få besök av den en morgon istället för en kväll.